Ansökt till högskola

 
Kan inte riktigt fatta det, men det är gjort nu. Skojar inte när jag säger att jag ändrade min ansökan sista minuten. 23.59 skickade jag in den. Jag är extremt nervös just nu. Vet inte om jag valt rätt, men jag hoppas det. Sjukast av allt ändå är att jag sökte till Växjö av alla ställen. 
 
Här är i alla fall min top 5 lista på de program jag sökt, klicka på namnet så kommer ni till sidan:
1. Internationella samhällsvetarprogrammet, inriktning globala studier (kommer senare inrikta mig på freds- och utvecklingsstudier), Växjö
2. Freds- och utvecklingsprogrammet, Växjö
3. Kandidatprogrammet i Globala studier, Göteborg
4. Internationellt arbete, inriktning Globala studier, Jönköping
5. Kandidatprogram i freds- och utvecklingsstudier, Uppsala
 
Tror jag har goda chanser i Växjö. Noll chans i Uppsala. Vi får se helt enkelt. Nu får världen bestämma åt mig. 

Dystert

 
Idag är inte en bra dag. 
Det är grått och regnigt och träden är fortfarande bara. Jag har sovit dåligt och har just nu inte riktigt någon mening i livet. Idag är sista dagen att söka in till universitet och högskolor. Jag har skickat in min ansökan och på första plats hamnade - Växjö. De har det program som verkar passa mig bäst och är det som jag är ute efter, men fortfarande så tvekar jag enormt på att jag kommer trivas i den staden. Känns som den bara är en lite större version av Västervik. Tror inte jag orkar med tre höstar och vintrar till i det här landet alltså. Klarar inte av mer mörker.
Och så idag lyckades jag hitta en blogg tillhörandes en tjej från min stad som det här halvåret flyttat till Santa Barbara. Jag är så grymt avundsjuk. Jag saknar allt med den staden. Det första jag tänkte var ''Nej, vad gör en från Västervik i min stad?'' Kunde inte riktigt hjälpa det. Bara önskar att det var jag som var där istället. Saknar liksom att kunna gå ut och träffa på glada människor, folk som helt random tar upp konversationer med dig. Och så saknar jag den vackra staden och det underbara vädret. Saknar alla vänner jag träffade där. Saknar att kunna vara med Charles varje dag. 
Ärligt talat så hatar jag att prata om Santa Barbara, just för att jag saknar det så mycket. Så fort någon ställer mig frågor om det känner jag inte riktigt för att svara och försöker hala mig ur samtalet. När folk lägger upp bilder försöker jag att inte titta på dem. En annan sak som är skönt är att Charles snart flyttar till San Luis Obispo, så jag slipper höra om allt bra som händer i sb, eller skypea med honom när han går runt på de gator jag känner till och håller så varmt om hjärtat.
Folk undrar säkert hur jag inte kan ha kommit över det än. Jag har det till största del. Nu tänker jag inte på sb varje dag. Längtar inte tillbaka varje dag. Men så vissa gånger kommer det och slår tillbaka hårt. Dagar som de här. 
 
Okej. Nu har det gått en timma sen jag skrev det ovanför. Har ätit ''frukost'', så jag mår lite bättre nu. Men vädret suger fortfarande!
N~

Vilsna tankar

 
Man har bra dagar, man har dåliga dagar... och ibland har man dagar som är varken eller. Idag har varit en sån dag. Jag har haft en jättebra påskhelg. Varit med min familj och med mina vänner. Haft riktigt kul. Jag har inte riktigt något att klaga på när det kommer till den fronten. Och idag har jag luktat på våren och planterat kryddväxter som sitter i mitt fönster. Solen är framme och livet är rätt så okej.
Just nu sitter jag och kollar igenom facebook. Möts av historier om människor som gjort enastående saker, ser bilder personer lägger upp från roliga tillfällen eller från otroliga platser. Det är statusar om hur bra deras liv är och tips hur man ska bli bättre på det ena eller det andra. Folk klistrar på ett leende och ber dig blunda för det som inte är positivt. 
Jag är väldigt trött på det här. Att känna att jag hela tiden måste tävla med andra om vem som har bäst liv. Men det gör jag. Det är avundsjuka och känslan av att ''jag önskar att jag hade gjort det där''. Eller tankar om ''varför har jag inte gjort något mer värdefullt med mitt liv?'' 
Det är jobbigt att ha de här tankarna. Men ändå glädjer jag mig, på något sjukt sätt, av att veta att nästan precis varje människa känner likadant som mig. Du kan ha ett jättebra liv, men om du säger till mig att du inte har önskningar, drömmar eller ångrar något, då tror jag du ljuger för mig. 
Jag menar inte att dra ner er i mina ångesttankar. Behöver bara få ur mig det här. Erkänna för mig själv att jag faktiskt inte tror att jag är helt ensam med att känna och tycka så här. För ibland känner man sig ensam. Mest ensam i hela världen. Men det är bara en känsla, inte en sanning så länge man inte väljer att den ska bli det.
Bäst av allt vore väl att titta på alla de här bilderna och läsa alla de här sakerna och försöka vända om dem till inspiration. Och ja, jag är oftast glad för dessa människors skull, men oftare önskar jag nog att det var jag istället för dem. Kanske gör det mig till en sämre människa. Det vet jag inte. Jag vill bara vara ärlig. Hahah, jag vet inte riktigt vart jag försöker kommer med det här.
 
Mest av allt behöver jag nog att jag förlåter mig själv för att jag inte är den bästa människan i världen, det är okej att bara vara.
N~

†††††††††††††††††††††††††

Natson

Natalie

RSS 2.0